Författaren Ursula K. Le Guin sa en gång att en av konstens funktioner är att ge människor ord att bli medvetna om sina  egna upplevelser. Hon pekade på att det alltid finns en tystnadskultur i varje samhälle, och en del av konstnärens arbete  är att tränga in i de områdena och komma tillbaka med något att säga. 

Som konstnär brukar jag säga saker genom min konst hellre än att skriva sociala och politiska kommentarer. Men på grund av den nuvarande kulturella krisen känner jag ett ansvar att uttrycka mig om det som händer i det  konstnärliga ödeland som breder ut sig i Sverige, 2024. 

Av Sveriges regeringshandlingar att döma, verkar kulturen nämligen vara helt obetydlig. Efter att ha kapat den kulturella  budgeten brutalt, lämnar Sverige sin konst i skymundan medan en mardrömslik tomhet stiger fram i kulturlandskapet.  I maj presenterades Kulturrådets årliga projektbidrag till produktion, presentation och utveckling av  professionella fria aktörer inom fälten dans, cirkus och performance. Budgeten har kapats från 2022-budgeten 18 695 000 kr till årets 4 040 000 kr*. 

Innan du fortsätter läsa, låt det sjunka in. 4 040 000 kronor att fördela mellan alla fria aktörer inom dans, cirkus och performance i hela landet. För hela året. 

För att sätta saker i proportion är summan densamma som spenderas på under två timmar av Melodifestivalen. Det är en skamfull summa, en katastrof för konstnärerna i det fria fältet, men också för Sveriges kulturliv överlag.  Vid första anblick kan man se 185 projekt som fått avslag, vilket är illa nog, men jag önskar sätta fokus på  samhällseffekten. Den är nämligen större än man skulle tro. Publiken drabbas. De kanske inte har börjat upptäcka  ändringen i utbudet på konstupplevelser runt omkring i landet riktigt än, men jag misstänker att det inte kommer ta lång tid innan majoriteten av det som visas kommer se ut, höras och kännas likadant.  

Att kapa stödet till det fria fältet så här brutalt sätter munkavle på ett stort antal viktiga uttryck samtidigt. Det är en feg, odemokratisk handling. 

Författaren, professorn och samhällskritikern bell hooks uttryckte att  konstens funktion är att göra mer än att säga det som det är – det är att föreställa sig det möjliga.  Och så mycket kunde ha varit möjligt. En anständig kulturbudget hade kunnat investerats i ett antal värdefulla konstupplevelser. Den svenska regeringen gör ett enormt misstag. 

Konsten är en essentiell komponent för vidareutvecklingen av mänskligheten som helhet. Som författaren och civilrättsaktivisten James Baldwin säger i sitt tal An Artist’s struggle for integrity från 1964: 

“Något hemskt är i färd med att hända med samhället, när det slutar producera poeter.”  

Sorgligt nog är det där vi befinner oss nu. Jag är övertygad om att många människor i Sverige tycker att konst och kultur är viktigt. Här stöter vi dock genast på en klassisk definitionsproblematik: Vad är konst? 

Det är oerhört viktigt att se till att konsten inte urvattnas och skjuts bort av kommersiella krafter. I desperata tider kan det verka naturligt för de som sitter på beslutsmakten att ta färre risker, men detta är en attityd som oundvikligt leder till ett sluttande plan, där man börjar servera endast det man tror är majoritetens önskan. Uppenbarligen är detta tillvägagångssätt extremt problematiskt; det blir svårt att hålla konsten relevant. Kulturella institutioner som operahus, konstgallerier och statliga teatrar har tilldelats ansvaret för att skapa högkvalitativa produktioner som är tillgängliga för den stora majoriteten, och det råder inget tvivel över att dessa institutioner är oerhört viktiga i det kulturella landskapet. Medan det är viktigt att nämna här att institutionernas budgetar också har kapats – något som i sin tur tvingar dem att göra mer kommersiellt försvarbara val i sin repertoar – måste vi vara medvetna om att dessa kulturella institutioner aldrig, inte ens i den bästa av världar, kan representera all konst som behövs för ett mångfaldigt och välmående samhälle. Regeringen måste inse hur farligt det blir om målet att sälja så många biljetter som möjligt blir viktigare än att erbjuda människor möjligheten att uppleva konst som utmanar status quo. 

Fram till 2008 var detta beskrivningen av de nationella kulturpolitiska målen i Sverige: 

“Målen är att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den; att verka för att alla får  möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande; att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar; att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället; att bevara och bruka kulturarvet; att främja bildningssträvandena samt att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.” 

Vi kan titta tillbaka på de sista 16 åren och se hur uteslutandet av meningen om kommersialismens negativa verkningar har slängt kulturarbetare in i en påtvingad entreprenörsroll som är oerhört svår att förena med konstnärligt arbete. Hur kan den fria konsten vara en “dynamisk, utmanande och obunden kraft” om den inte har något finansiellt stöd? Just nu är det enda som är “fritt” kulturarbetarnas tid. Det vill säga: Vi jobbar alldeles för ofta gratis.  

Fundamentet som den fria konsten vilar på är en gräsrotsrörelse. Den växer omkring oss och i sprickorna, invävd i samhället självt. Den är där för alla, men får aldrig bli instrumentell, för då har vi missförstått dess värde. Konstfältet bör få möjligheten att bli starkt och robust, men också ha plats att existera i sköra former. Om samhället kan värna om de gräsrötter som är så viktiga för det fria konstfältet; om vi kan göra stigar och bygga broar; om vi kan dela resurser och kommunicera; då gör vi något konstruktivt, både för miljön och för att kulturens hjärta ska kunna fortsätta slå. 

Om regeringen nu kapar kulturbudgeten så djupt att dessa gräsrötter sluta växa, rör sig samhället snabbt mot djupt vatten. De förutsägbara uttrycken kommer ta över kulturlandskapen, de kommer släta ut friktionen, överraskningarna, det oväntade, diskussionerna, de kommer tränga bort den konst som visar motstånd, ta bort möjligheten att experimentera, lulla in publiken i en amnesi där möjligheten att uppleva utmanande konstupplevelser och vara del av en relevant diskurs glöms bort. 

När författaren och nobelpristagaren Toni Morrison tillfrågades om konstens värde uttryckte hon sig med överbevisning: 

“Min tro på konsten konkurrerar ut min beundran för vilken som helst annan diskurs. Dess kommunikation med publiken och mellan dess olika genrer är kritisk för förståelsen av vad det betyder att vara djupt engagerad och att vara fullständigt mänsklig.”

Vi kan inte låta ridån sänkas över kulturen i Sverige. Vi lever väl trots allt i en demokrati? 

Citat av Ursula K. Le Guin, Toni Morrison, bell hooks och James Baldwin är tolkade och översatta av skribenten.

FOTO: PhotoBySven

___

*Det finns två olika sätt att räkna på bidragen. Kulturrådet har i många år beviljat projektstöd två gånger om året, där den första omgången beviljas för nästkommande år. Skribenten har begärt ut underlag från Kulturrådet som visar vilka kalenderår bidragen var avsedda för, vilket visar följande siffror:
För 2022: 22 970 000
För 2023: 9 945 000
För 2024: 7 040 000
I artikeln nämns andra siffror, nämligen vilket år medlen var beviljade, och då ser det ut såhär:
I 2022: 18 695 000
I 2023: 7 645 000
I 2024: 4 040 000
Inga fler medel kommer att beviljas under 2024, och från och med 2025 kommer endast en sökomgång implementeras.